Blåsväder

Det som hände i Oslo igår har ju inte gått obemärkt förbi någon. Det har berör mig väldigt mycket kanske speciellt mycket för att min storebror för tillfället bor inte alltför långt bort därifrån det smällde. Har sett många som uttryckt sitt medlidande med norrmännen men lika många som inte förstår varför vi ska ha ett medlidande för dem. Norge är ju en av världens rikaste länder så några ekonomiska problem har de ju inte att bygga upp. De klarar ju sig själva! Ja de klarar sig själva men det har inget med det att göra, det faktum att Norge är ett av världens rikast länder är inte särskilt relevant i denna frågan eftersom det inte handlar om uppbyggande av särskilt mycket infrastruktur eller liknande utan om människors liv. Vi skickar inte pengar till Norge, vi skickar vårt medlidande. Det händer ju minst lika hemska saker världen runt nästan dagligen! Norge är vår granne och det är väl inte så konstigt om man lättare blir extra berörd när det händer ens granne något?

Jag tycker mig se att det hela handlar om folksjälar. Jag tror på folksjäl. Jag tror inte att man bara kan ha en enda folksjäl, tror att det finns i princip hur många folksjälar som helst. En folksjäl som inte handlar om ens traditioner, ens språk eller vart man kommer ifrån. Utan känslan av att man tillhör något som tex ett land. Om du känner att du är en del av Sverige, ja då är du en del av Sverige oavsett om du har svenskt medborgarskap eller om du ens bor i Sverige. Det spelar ingen roll, du känner en samhörighet med Sverige. Inte för att det spelar någon roll men det är nog så jag skulle vilja definiera en svensk. Något som jag vill påpeka här är att att man inte är bättre än någon annan bara för att man kanske tillhör en viss folksjäl. Om man tvunget måste ha gränser kring ett land så ska de vara öppna för den som vill gå över dem och marken som ligger innanför dessa gränser ska den som vill få bo på allt annat är bara inhumant. Tyvärr så är det inte så i vår värld. Nu börjar jag komma för långt bort från det jag tänkte säga om folksjälen och varför den får oss att känna ett medlidande med Norge. Det handlar helt enkelt att man känner en viss samhörighet med Norge vi är vänner och grannar. Även om du inte känner någon i Norge aldrig varit i Norge så är det väl inte så konstigt att du känner något extra för dem ändå? Det som händer i Afrika just nu är mer än 12 miljoner gånger värre än det som hände i Oslo i går men anledningen till att det är lättare för folk att bli berör utav de som hände i Oslo än det som händer där är helt enkelt därför att vi känner mer för varandra. Sorgligt men sant.

När något sånt här händer så kan det inte heller undgå mig hur mycket vi blir iproppade utav media. Vi får veta hur allt gick till. Hur det såg ut, kort sagt hur jävla hemsk allting var. Vi känner på något sätt ett sug efter att få veta alla dessa hemskheter (annars hade vi inte fått veta dem). Det finns en otrolig spänning i att få veta alla detaljer, det är som en väl skriven deckare. Men detta är på riktigt det är den stora skillnaden. Vi tror nog att vi får en bättre förståelse för vad som har hänt om vi sett bilder på kropparna som flyter i vattnet. Det kan vi nog inte så länge vi inte var där. Men vår rädsla för varandra (ja för vem som helst kan ju vara mördare) göds däremot på riktigt bra.

Denna rädsla för det som är okänt har väl alltid funnits i oss (det är väl därför vi fortfarande finns kvar som art). Men den har verkligen ökat och ändrat form på senare tid vad jag har sett. Folk spärrar om sig, sätter upp bommar och skylten ”PRIVAT”. Vi är så rädda för varandra.Denna rädsla möte jag verkligen idag när jag tog mig en cykeltur.

I och med att jag slutade röka och snusa nu i sommar så har jag fixat upp morfars gamla cykel (haha nä jag har inte gjort en fixie av den). Den är verkligen otroligt bra när man vill ha något annat att tänka på eller om man bara vill känna känslan av att man färdas framåt med sin egen kraft ( älskar den känslan). Så idag när jag kände att jag inte längre orkade sitta inne och få mer bevis för hur fel allt är ställt så packade jag min ryggsäck med matsäck och kamera. Blir alltid lika chockad över hur lite jag egentligen sett utav min egen omgivning. Den är mycket vackrare än jag trott. Längs med vägen växer de blåklockor och andra sommar blommor, bara dem gjorde att jag sa till mig själv att jag skulle vilja flytta tillbaka hit till Södermöre när jag blir gammal. Så möte jag en gammal kvinna, jag var helt uppfylld av den glädjen över allt det vackra som fanns omkring oss så jag ropade ett entusiastiskt Hej! det var visst bara jag som var så glad över att träffa någon, hon vågade knappt kolla på mig och viskade bara tillbaka ett knappt hörbart hej...Kan det vara jag som ser allmänt läskig ut eller har det med något annat göra? Jag cyklade i alla fall vidare på vägarna som blev mindre och mindre tills jag tillslut kom fram till ”byn” med det ironiska namnet Lyckeström. Blev verkligen tagen av hur otroligt idylliskt allting var. En lite T-korsning om gärdat med några hus och så en uppdämning av den lilla bäcken som rann förbi. Uppdämningen gjorde att det blev ett jättefint litet vattenfall. På andra sidan bäcken så såg jag att det fanns ett ställe som verkligen skulle vara helt perfekt att äta matsäcken och dricka mitt kaffe, jag skulle kunna se vattenfallet helt perfekt utan att bli blöt utav stänket från det. Det enda som hindrade mig att komma dit var just vattenfallet. Det fanns bara några få ruttna plankor som gick över det och om det var ändå ett fall på ca 2 ner i strömt vatten och stenar. Så jag stod där och velade och funderade hur vida jag skulle kunna komma över eller inte. När jag vänder mig så ser jag en man som står på sin veranda högst 50 meter bort och kollar på mig. Jag undrar först varför han håller händerna så konstig tills jag inser att han håller i en kikare. Fick verkligen en känsla av att det jag gjorde inte var välkommet så jag gick och satte mig vid bäcken istället och börjar packa upp min matsäck. När jag kollar upp igen sitter mannen, fortfarande med kikaren i händerna och kollar på mig. Allt kändes verkligen otroligt olustigt men jag packade upp mina mackor och hällde upp mitt kaffe alltjämt under mannen på verandans uppsikt. Jag kollade på honom och han kollade på mig. Han ville verkligen visa att han hade ögonen på mig så att jag inte skulle göra...ja vad fan skulle jag egentligen göra? Att sitta och äta samtidigt som en främmande person kollar på en i kikare var en speciell och lite kuslig upplevelse. Önskar att jag hade haft en penna och en papperslapp så att jag hade kunnat skriva en lapp och lägga i brevlådan ”hoppas jag såg bra ut i kikaren. Med vänlig hälsning Reidar”

Ja nu blev detta inlägget både för långt och för splittrat samtidigt som jag börjat bli trött på att skriva. Så jag avslutar som jag började, som Promoe och Timbuktu säger:

Ge oss Sverige tillbaka!!

Med vänliga häslningar/ Reidar